D. E. I SVERIGE

MEDLEMSMÖTEN

MEDLEMMAR

BULLETINEN

STYRELSEN

IN ENGLISH  

LÄNKAR

Senast ändrad
31 03 2009

Trumslagare och filmer på DESS medlemsmöte 12 mars 2012

 DESS medlemsmöte den 12 mars 2012 på ABF-huset inleddes med årsmöte som summerade verksamhet och ekonomi för år 2011. Årsmötet valde även styrelsen och övriga funktionärer för det kommande året. Medlemmarna i DESS kommer att få särskild information om detta.

 Större delen av medlemsmötet ägnades åt tre presentationer, gjorda av DESS-medlemmar. Claes Englund presenterade Duke Ellingtons trumslagare med utvalda musikinslag och hans egna kommentarer och bedömningar. Anders Asplund visade flera korta filmer med Duke Elllingtons orkester. Bert Karlheden informerade om sitt registerprogram som kan användas för att katalogisera t.ex. en skivsamling.

 Tyvärr var det ganska få av de ca 260 medlemmarna närvarande.

Vi som höll i arrangemangen anser att Claes föredrag innehåller så mycket värdefull information, att vi har bett Claes att här på DESS web-sida presentera och kommentera sin spellista så att många fler intresserade kan få del av något av det de närvarande fick höra.

Claes har ordet 

Mina ljudexempel till kåseriet den 12 mars 2012 är till övervägande delen med de tre trumslagare som betytt mest för Ellingtons orkester och som också måste bedömas som de tre främsta av det dryga 10-tal trumslagare som kan betraktas som ordinarie medlemmar av orkestern: Sonny Greer, Louie Bellson och Sam Woodyard. 

1.      Sonny Greer

 Greer (1903-87) var Ellingtons personlige vän och spelade med orkestern ändå från starten på tidigt 1920-tal till mars 1951. Hans originella spel – han var i huvudsak autodidakt – har alltför ofta inte värderats rättvisande högt. Dels var han en riktig swinger, dels och kanske främst utgjorde hans personliga och varierade spel en betydande del av den ellingtonska tonpaletten. I många av de välkända mästerverken är Greers trumspel integrerade delar av arrangemangen. Mer än någon annan trummis i något storband var han inte enbart komp. Lite sensationellt är hur mycket Greer använde vispar också i storbandet, framför allt under 30-talet.

 Två exempel med Greer från 1940-41; i det första med originellt och drivande vispspel i ett välkänt nummer med ett av de ellingtonska småbanden, i det andra från den berömda live-inspelningen från Fargo hörs mycket tydligt hans personliga och varierade orkesterspel. Solist på tenor är här Ben Webster som alltid framhöll Greer som den store swingern:

Squaty Roo (Hodges)
Johnny Hodges and his Orchestra, 3/7 1941
RCA Bluebird ND86571 “The Great Ellington Units”

 Bojangles (Ellington)
DE and his Orchestra, Crystal Ballroom, Fargo, ND, 7/11 1940
Storyville STDC 8316 (också andra utgivningar)

2.      Sidney Catlett 

Bland dem som under Greers långa tid hos Ellington gjorde korta gästspel i orkestern som hans vikarie finner vi en av trumspelets verkliga giganter, Big Sid Catlett. Några få inspelningar finns från hans medverkan under 1945. I detta exempel från en radioutsändning hörs ganska tydligt hur Catlett driver orkestern på ett annat sätt än Greer (särskilt om man också jämförande lyssnar på den klassiska RCA-inspelningen av samma nummer): 

Main Stem (Ellington)
DE and his Orchestra, New Zanzibar NYC, 7/10 1945
D.E.T.S., vol 2, 903 9002

3.      Louie Bellson
 

 Bellson (1924-2008) var redan en av trumspelets stora när han 1951 blev Sonny Greers ersättare. Bellsons spel, bl a med två bastrummor men också en modernare uppfattning än Greers, innebar en förändring av Ellingtons sound och sätt att svänga. Liksom Greer blev Bellson en nära samarbetande partner till Ellington, bl a skrev han flera nummer för orkestern. Och även om Bellsons ordinarie engagemang varade blott två år så återkom han ett halvår 1965 och därefter vid ett antal andra kortvarigare inhopp genom åren. Bellson var en lysande tekniker, hans drive kunde dock bli något mekanisk och mer studsande än gungande som t ex Greers. Här ett Bellson-original med hans typiska anslag på trummor och cymbaler: 

Ting-A-Ling (Bellson)
DE and his Orchestra, Blue Note, Chicago 13/8 1952
Bandstand BDCD1523 “Duke Ellington Live at the Blue Note” (också andra utgivningar)

4.      Sam Woodyard 

Med Woodyard bakom trummorna fick orkestern ett kraftfullt och hårdsvängande komp som aldrig tidigare – eller efter Woodyard. Med kortare och några längre uppehåll var Woodyard Ellingtons trumslagare från 1955 ända fram till våren 1968. Han var dock inte enbart tungt svängande, han bemästrade alla de rytmiska varianter som repertoaren krävde och han kunde vispa med känslig lätt hand. Ellington insåg mycket snabbt Woodyards kapacitet som drivande motor och både på estraden och i grammofonstudion blev orkestern ett häftigt swingband som dock samtidigt hade alla andra ingredienser i behåll. 

Bakom Ellingtons enorma succé vid Newportfestivalen 1956, där han ”föddes” enligt egen utsago, låg i första hand naturligtvis Paul Gonsalves långa tenorsolo men utan Woodyards närmast frenetiska trumspel hade numret aldrig blivit samma knock på publiken, och på alla skivlyssnare världen över. Här ett konsertnummer några år senare där Woodyard på karakteristiskt medryckande sätt inspirerar orkestern och gradvis stegrar intensiteten. Clark Terry är solist i en klassiker från 40-talets början: 

Harlem Airshaft (Ellington)
DE and his Orchestra, Alhambra, Paris 29/10 1958
Laserlight RTE 17429 “Duke Ellington Alhambra – Oct 29^th, 1958, (också andra utgivningar)

5.      Jo Jones

Olika versioner berättas om hur en annan trumspelets största, Jo Jones – under lång tid Count Basies drivande rytmiska motor – intill, bakom eller framför estraden i Newport 1956 eggade Woodyard och orkestern med sina taktmarkeringar med en hoprullad tidning. Jones spelade dock aldrig i Ellingtons orkester, men på skiva i några mindre konstellationer. En pärla är den session som resulterade i bluesalbumen Back to Back och Side by Side och här hör vi från detta tillfälle ett nummer där Jones i utsökt dialog med Ellingtons piano varierar intensitet och klang för att till sist bygga upp en oemotståndligt svängig klimax. 

Stompy Jones (Ellington)
Duke Ellington – Johnny Hodges Orchestra, 20/2 1959
Verve 521 405-2, “Side by Side”

 I februari 1973 spelade Louis Panassié i New York in Jo Jones demonstrerande grunderna och utvecklingen i jazzens trumspel. Sonny Greer, ”Mr Empire Stare Building” som Jones vördnadsfullt kallar honom, hör till de särskilt porträtterade. Jones demonstrerar Greers speciella anslag på cymbalerna, hans beat-figurer och hur dessa också återkommer hos rockens rocktrumslagare. 

Jo Jones om Sonny Greer, från
Jazz Odyssey Records JOCD3, “The Drums, by Jo Jones”

6.      Sonny Greer

 Hur personligt Sonny Greer använde både stockar och vispar på trummor och cymbaler hör vi kanske allra tydligast i en senare inspelning, Circle Blues, med en närmast jammande liten Ellington-grupp. Greer svänger inspirerat och inspirerande samtidigt som han varierar och kolorerar med stor fantasi och känslighet för de olika solisterna som här är hans gamla kompisar Duke, Hodges, Carney, Nance, Gonsalves och Lawrence Brown:

Circle Blues (Ellington)
DE and his Orchestra, 29/3 1962
WEA 255 923-2, “Duke Ellington. The Private Collection, vol 7” (också andra utgivningar)

7.      Sam Woodyard
 

Avslutningsvis en personlig favorit, med vars hjälp jag faktiskt också lyckats frälsa några betydligt yngre för jazzens rytm. Det är ett på lite liknande sätt ledigt informellt nummer, osensationellt om det inte vore för den oemotståndliga studsande swing som genereras av Sam Woodyards trumspel bakom ett reducerat Ellington-band med trombonsektionen plus solisterna Hodges, Carney och Nance: 

Villes Ville is the Place, Man (Ellington)
DE and his Award Winners, 25/2 1959
Columbia/Legacy COL 512915 2, “Blues in Orbit”

   *****

Claes Englund, f 1939, är medlem i DESS sedan 1994, ivrig jazzspisare från tidig ungdom, då också innehavare av trumpet. Som pensionär fortfarande sporadiskt verksam som översättare och skribent inom sitt yrkesområde teater. Var på 60-talet inom Riksteatern bl a informationschef, redaktör för tidningen Teatern och teatersekreterare. Teaterchef i Västerås i 70-talets början, därefter återstoden av 1900-talet redaktör för av honom initierade tidskriften Entré och Teaterårsboken. Haft uppdrag för Kulturrådet som expert och utredare. Innehaft förtroendeuppdrag bl a som ordförande för Sveriges Teaterkritiker och i styrelsen för Svensk Teaterunion. Också verksam inom International Theatre Institute. Har publicerat bl a ”Världens största teater” och ”Soppa och skådespel åt folket”.

Ljuv musik uppstår då
K M H är på DESS

5 Kungliga musikanter
Musikelevernas huvudlärare kom så in efter paus för att ge publiken en god portion musikupplevelser.
Karl- Martin Almqvist tenor Bertil Strandberg trombon Ove Lundin piano Jan Adefelt bas och Bengt
Stark trummor.
De öppnade med ”Just Squeeze me” där K.M.Almqvist spelade tenorsax uppbackad av Bengt Starks
drivande trummor och med Ove Lundins fylliga piano satte de en luftig, svängig ton som präglade
hela 2:a avdelningen. Så var det dags att presentera sångsolisten Dick Nilsson, som bara låter bättre
och bättre för varje gång jag hör honom. Denna kväll bjöd han på två sällan hörda nummer.
”I didn´t know about you” och Billy Strayhorns ”Flower is a love something” -utsökt!
Kvintetten fortsätter med ”Perdido”, ett härligt samspel mellan Almqvist och Strandberg.
”I got it bad, Sophisticated lady och Black Camp, ett medley där Bertil Strandberg visar sitt
lyriska trombonspel.
Efter ”Standing ovations” ville inte publiken låta kvintetten lämna scenen, och det blev ett extranummer
där Bengt Stark kom loss vid trummorna, härligt!
Stort tack till The Royal Quintet och deras elever som gav oss en helkväll med utsökt jazz.

Infoga,  

	mer >>>